torsdag 5 oktober 2017

Vår identitet

Det här är en sann historia. För att skydda personerna ifråga har vi bytt ut namn, alla datum, siffror och kännetecken. Dvs står det mörk dam i 50-års åldern i grön skjorta talar vi troligen om en man i blå skjorta, 26 år på nacken och bruna ögon.

Idag under kafferasten slank det ut en ung kvinna från en av förmännens rum. Han hälsade henne och blev kvar med ett papper i handen. Något som såg väldigt mycket ut som ett arbetskontrakt. Vi i kaffebordet tittade lite på varandra och spekulerade tyst för oss själva vad som pågick. Väl tillbaka i arbetsrummet började vi fundera med arbets kollegan ifall det kommer att börja någon ny. Så sent som igår diskuterade vi fenomenet att folk publicerar bilder och texter hit och dit utan att fundera på vem som kommer åt faktan. Därmed beslöt vi oss för att testa fenomenet. Får vi reda på vem hon är utan att göra något större detektivarbete, dvs bara på basis av hennes öppna sociala medier? I kalendern fick vi snabbt reda på hennes namn. Facebook berättade att hon är gift, röker och har ett eller flera barn. Inga vänner, inga foton. Sedan öppnade vi Instagram. Voila. Fullträff.
På några minuter fick vi reda på hennes födelsedag, ålder, bröllopsdag, barnens namn, födelsedagar, fritidsintressen och favoritleksak. Vår nya arbetskollega gillar att springa, hon har gått ner i vikt säkert 30 kg under ett år,  hon bor i ett gammalt hus som de renoverar. Huset är gult. De har tre äppelträd och en katt. Hon kurvar runt i stan i en grå volvo. Troligen 5-6 år gammal. För 16 dagar sedan bekräftades det att hon fick platsen hos oss.

De har en segelbåt och stuga ca 40 km från arbetsplatsen. Hon har varit 4 år mammaledig. Det här allt bara genom att läsa av Instagram.

Jag började fundera för mig själv vad jag skall fråga henne när hon börjar för känns ju lite som att jag redan vet alla basuppgifter om henne? Behöver vi alls umgås när vi lagt ut all fakta redan?
Jag tror jag någon gång ska läsa objektivt min blogg och fundera på hurudan bild ni egentligen får av mig. Är den i balans med hurdan jag egentligen är. Eller är jag en fiktiv person med mycket åsikter?

MhFh

lördag 23 september 2017

"... då kan jag spotta på dig!"

Efter att några nya barn börjat på dagis så har en av döttrarna fått för sig att det är "ok" att spotta på en annan person ifall man inte får sin vilja igenom. Hon har nog aldrig gjort det, men säger man nej är hon snabb på att inflika "...men då kan jag spotta på dig!".

Nej. Ja, alltså det kan du, men nej. Det är INTE ok. Som tur har beteende minskat avsevärt och nu krävs det ytterst extrema situationer att hon ska ta till sig hotelsen, men jag blir ju och fundera ifall det ska gå in i hennes lilla skalle att man inte spottar på andra mänskor. Inte någonsin.

Det är ganska mycket upp på tapeten just nu vad offentliga personer får för hotelser och väldigt ofta läser man att folk hotat med att våldta, mörda eller då spotta. Jag förstår att en vuxen mänska i obalans i frustration kan skicka åt någon annan att hen ska mördas eller våldtas ( är man såpass ostabil att man går till hotelser förvånar mig inget), men det här med spottande förstår jag inte. Liksom berättade ingen åt denna person som barn att det inte är ok? Eller får man någon slags tillfredsställande att bete sig som.. ett barn? Spotta. Liksom really? Det var det "bästa" hen kunde komma på?

När dottern drar till sig hotelsen vill jag ju bara skratta. Jag kan ju inte göra det för som vuxen ska jag visa moget beteende och agera som förebild, men nog får jag alltid dra på mungipan och vara glad för att det är såpass illa att det värsta hon kan komma på är att sprida lite äckligt saliv. Såpass genant är det ändå att jag får nog lära henne att det är bättre att vara tyst än att vara narr..

MhFh

torsdag 21 september 2017

Det svåraste som skild

När jag blev gravid med min förstfödda försökte jag tänka igenom alla tänkbara situationer jag kunde sättas i. Jag funderade på hur jag skulle klara mig ensam med barn, jag funderade på hurudant vårt parförhållande med hennes pappa kunde bli, jag funderade på hur mitt liv skulle förändras när vi skulle från två plötsligt bli tre. Jag frågade mig själv flera gånger vad som var det värsta som kunde hända mig, förutom att mista barnet, och jag kom alltid fram till samma sak. Att se honom med en annan kvinna. 
Jag kunde inte föreställa mig den smärta jag skulle måsta gå igenom ifall han en dag skulle bestämma sig för att vi inte längre skulle vara en familj. Såhär tänkte jag ännu för ett år sedan. Den dagen han lämnade vår lilla familj.
Idag vet jag bättre. Det tog mig inte länge att inse att vi inte var en match made in heaven, det var chocken och sämsta tidpunkten på året som fick mitt liv att stanna. Idag vet jag också att det svåraste med att vara skild är inte att se den andra med en ny kärlek. Det är inte heller att vara ensam till största delen med flickorna. Det är att skapa en normal vardag där föräldrarna är jämlika trots utmaningar med tidtabeller.
De sover i regel alla vardagsnätter hos mig pga att hans arbete inleds så tidigt på morgonen. Det gör att de är ganska mycket av veckan hos mig. Vi har blivit ett relativt sammansvetsat team och ibland känns det som att de inte far till sin pappa. Jag snarare lånar ut dem lite gran så att jag själv ska få vila. Jag försöker lyfta fram att de har flera familjer och många släktingar, men onekligen känns de ändå som mina. Endast mina. För att det är jag som tar alla stora beslut och de är 6 morgnar i veckan med mig. Alla andra är hjälpande händer. Inkl. deras far och min pojkvän. I något skede måst jag ändå släppa greppet och dela på ansvaret för deras pappa kommer alltid att vara deras pappa och vill jag få ihop en nyfamilj måste jag lita på att andra sköter vardagen minst lika bra som jag. Det handlar ändå inte om att jag är självisk. Det är snarare en drift att inte vilja vara till besvär. De är mina barn och jag är skyldig att ta hand om dem. Livet är ändå inte så svartvitt. Det finns många som gärna umgås med mina döttrar och jag måste bara lita på att de inte tar hand om dem för att låta mig vila eller vilja hjälpa till. De gör det för att de vill spendera tid med de ljuvligaste barnen i denna stad. Allting handlar inte om mig fast jag kan vara en knytpunkt i relationen.

MhFh

Evigt tacksam för all hjälp jag får med kidsen <3 

tisdag 19 september 2017

Hur mycket är våra liv värda på sociala medier?


SnapChat. So last season.
Facebook. Kommunikationskanal för företag.
SoundCloud. Still remember that one? Me neither. Företaget kämpar också med stora ekonomiska svårigheter och har utfört större sanktioner för att hålla sig flytande.
Bloggar. The thing för 7 år sedan. Idag? No one gives a shit.

På marknadsförings branschen måste man hålla sig up to date. 17-åringar slinker in i företag och sopar mattan framför de äldre som suttit för länge på skolbänken. De unga är hot stuff och får finare titlar än vad vi 30 åringar kunde drömma om för tio år sedan. Det gäller att inte förkalkas och sitta fast i gamla teorier. Det vi bestämmer idag är föråldrat imorgon. Det är alltid bra att planera och basera sina beslut på fakta, men sociala medier är ett av de få områden där planering och för laid back - inställning kan göra mer skada än nyttja. Dagens mänskor lever i nuet och de vill veta din åsikt direkt. Inte om fem timmar, inte imorgon eller nästa vecka. Helst redan igår. Här har också dagens medier en stor utmaning. Hur ska de hinna producera text och korrekturläsa i den takt vi läsare förväntar oss?

Varför tror jag att unga klarar av att vara online hela tiden?
Unga har sällan familj, hushåll, jobb och annat som gör att man sitter fast i "måsten". Det är enkelt att leva genom Instagram-rutan när ingen blöja ska bytas, tvätt ska hängas upp eller ogräs rensas. Jag tror också att ungdomar är mera vågade än vad vi äldre är. De funderar inte så mycket på materialet eller hur personliga grejer de publicerar. Vi äldre (nu låter det som om vi skulle vara helt seniorer) är mer tillbakadragna och funderar på hurudan bild vi vill ge om oss själva. Kan materialet skada oss? Den bild vi publicerar idag, hurudan effekt har den om tio år?

Sist och slutligen tror jag inte att det är svårt att skapa innehåll till sociala medier. Utmaningarna kommer när man ska få fotfäste. Vem bryr sig egentligen? Är det värt att Twittra, SnapChatta, producera videon till Youtube och uppdatera Facebook ifall det är några hundra som ser det? Eller kanske bara 5 kottar. Vem skapar vi material åt? När blir vi tillräckligt intressanta så att våra egna vänner orkar ge oss ett hjärta eller en like? Att de orkar följa oss. Är det visningarna eller likes som spelar någon roll? Vem vill vi att ska se våra inlägg? Är det de 27 närmaste vännerna eller siktar vi på 200 eller 2000 likes?  Eller skapar vi en egen personlig dagbok som de sociala medie jättarna har rättighet till? Hur mycket pengar månne de ledande husen gör bara på basis av den mängden material som användarna skapar helt gratis åt dem? Hur mycket är vårt privatliv värt?

Det är en självklarhet att företag vill skapa sådant innehåll som gör att de kan kommunicera med sina kunder. De tävlar också om uppmärksamheten med kundernas egna vänners privatliv. Några följer bara företag. Andra bara vänner. I något skede måste man ändå hitta sin egen grej. En del företag väljer en mera offentlig bild, andra ingående posta allting från att vattna blommor till att festa på någon festival med kunderna.

Vad har vi för motiv för att finnas på sociala medier? Allting emellanåt funderar jag varför jag ska publicera en bild om jag redan då vet att väldigt få kommer att gilla den. Främst för att den inte "är bra nog". Varför göra något man inte får bekräftelse för? Är då ett hjärta på Insta bekräftelsen att jag har ett tillräckligt intressant liv för att publicera den där? Så summa sumarum: Ifall jag inte är en jätte stjärna med flera tusen följare - är jag villig att ge gratis bilder på mig och min familj till företag som kallblodigt utnyttjar dem ifall ingen av mina vänner ser dem?

MhFh

fredag 1 september 2017

Tonåringen in da house!

Idag ska vi tala om ett ämne man sällan talar om, nämligen menstruation. Jag ska inte tala om mängder och färg utan fokusera på PMS (Premenstruell syndrom).

När det blir tal om humörsvängningar har jag alltid sagt att hos mig märker man nog inget. Lider inte av något PMS och man märker inte när jag har någon kvinnovecka. Lite stolt och sådär mallig. Ni vet när man vill vara "lite bättre". De som känner mig vet ju dock att det här är allt annat än sant. Jag lider av värre humörsvängningar än gravida kvinnor. Själv har jag klassat det som en dålig egenskap hos mig själv.

Häromdagen gjorde min pojkvän dock en helt annan bedömning.
Han sa det så klockrent! "Kyllä minä tiedän että on taas kuun loppua. Sä syöt jatkuvasti, sulla on nälkä, mutta et halua syödä mitään, sulla on turvonnut olo, sun rinnat ovat kipeet ja kiukuttelet." Här har jag i femton år försökt intala mig själv att jag har kraftiga personlighetsdrag som humörsvängningar när jag i själva verket endast lidit av PMS! Vilken lättnad! Plötsligt förvandlas jag från monster-kvinna till en helt normal kvinna. Varför har jag ens försökt dölja dessa tecken när det funnits en så naturlig förklaring, och en så mycket bättre förklaring?? Ingen vill ju vara en monsterkvinna, men en kvinna med PMS får i alla fall lite sympati.

Detta sockerbehov, gråtattacker, uppsvullnad, allmän förlamning. Allting har en naturlig förklaring. Och den är som starkast hos 30-40 åriga kvinnor. Kära PMS - Så som jag har förträng dig och förnekat dig. Jag vet att du finns där. Och därför kommer jag att börja samarbeta med dig.

MhFh

måndag 14 augusti 2017

Lev din dröm, dröm inte dig bort.

Jag talade med min gamla klasskamrat för några månader sedan och till min stora förvåning öppnade hon sig om att hon aldrig riktigt känt sig bekväm med sig själv. Jag spärrade upp ögonen och lyssnade med stora öron på vad hon hade att säga.  Hon var troligen en av de sista jag sett som osäker. Den kvällen fick mig att fundera på mitt eget liv. Jag skrattade åt min pojkvän under vår Koli-resa under midsommaren att den vandringen var min Australien-resa. Stunden då man bara får gå i naturen med sina egna tankar och fundera på vad man egentligen vill. Eller snarare i mitt fall, leva så som jag vill. Hon la onekligen en snöboll i rullning och den har skapat en lätt känsla jag inte känt på länge. Den känslan kallas lycka. 

Sedan barnsben har jag tänkt att karriär och framgång är det jag vill. Det ska vara välfärd, fina titlar och uppskattning. För gör man något annat uppskattas man inte i samhället. Det enda sättet att bli rik är att jobba på som en liten dåre och klättra uppåt i organisationen. Tanken har ändå känts väldigt avlägsen. Redan därför för att hela filosofin "Sikta mot stjärnorna och du kan nå trädtopparna" verkar så. tråkigt. Varför ska jag konstant drömma och sätta upp nya mål i livet när jag hellre vill njuta av vardagen och leva mitt i min dröm? 

Jag tror att det är bra att drömma och sikta mot saker, men allt för ofta glömmer vi att leva i nuet och uppskatta det vi redan har. Ibland märker vi inte heller att en dröm kanske gått i uppfyllelse, men på ett annat sätt än vad man tänkt sig. Låt mig förklara. Att vara ekonomiskt rik behöver inte betyda att man sitter på en fin position med en fet lön. Det kan innebära att ha en medellön och istället ha mindre utgifter. För rik blir man ju inte med en stor lön. Kan man inte förvalta pengarna rinner de lätt iväg på saker man kanske inte alls märker att man lägger pengar på och man kan vara minst lika fattig som en med minimilön. En dröm kan också vara att bli en professionell fotbollsspelare, men varför lira runt och prestera lågt om man kan bli en mycket mer framgångsrik fotbollstränare? Som mamma vill jag självfallet vara en bra mamma, men det är ju faktiskt ingen annan än mina egna barn som bedömer hurudan mamma jag är (eller samhället har ju alltid sjutton olika åsikter, men ärligt talat, de skiter jag i). Jag vill inte att de minns mig som en arbetsnarkoman som aldrig hade tid för dem. Jag vill vara den mamman de kan berätta allting åt, känner att de kan ha roligt med och som ännu i vuxen livet är deras bästa vän. Så hur kan jag bli en bra mamma? Jag skippar alla normer och är precis mig själv. Mitt mål är att lära dem samma sak. Lita på sig själv, leva livet med misstag på vägen, men aldrig ångra något de gjort. Jag önskar att de blir vettiga medborgare som tänker själv, men jag vill inte tvinga dem till att drömma efter något de inte är bekväma med.  

Det står i mitt årshoroskop att jag i början av året kommer få något jag alltid drömt om, men aldrig tänkt att jag kan få. Min första tanke var att jag kommer att göra ett karriärshopp eller kanske äntligen sparka iväg mig själv och träna. Häromdagen insåg jag dock att jag har precis allting det jag alltid suktat efter, men som jag aldrig trodde jag skulle få. Jag har två friska och härliga döttrar, ett flexibelt jobb med trevliga arbetsuppgifter, ett hus på en liten kulle med egen pulkabacke och i början av året började jag dejta någon som inte längre är någon jag är förtjust i. Han har blivit en av mina bästa vänner. 

Det är bra att ha drömmar och mål, men man ska inte spika fast för mycket hur man uppfyller drömmen för hastigt åker drömmen förbi. Den bästa känslan är inte att drömma. Det är att leva sin dröm. Drömmen kommer aldrig att bli perfekt, men så länge den gör en lycklig så har man styrka att möta motgångar. Sikta mot stjärnorna, men slå inte fast hur du kommer dit för ibland är trappan snabbare än hissen. 

MhFh 

måndag 3 juli 2017

The holiday is cancelled!

Nu kanske ni funderar vad tusan jag yrar, men idag tittade jag över semesterplanerna och fick helt grym PANIK! När utgångsläget är minutchema i tre veckors tid är det dags att säga nej.

Under våren har jag talat med mänskor att "sedan under semestern...", men när "sedan under semestern.." förvandlats till att vi i praktiken borde vara på vift varenda jäkla dag från 7.7 till 31.7 så har jag bestämt mig för att vi gör INGET! Nä, nu ljög jag. Vi ska fara en natt eller två till min andra hälft, MEN utöver det ska jag göra det man bör göra under en semester; rensa blomlandet, springa runt i shorts, bada, baka, läsa, sova och äta sig fet.
Och HUR skönt det ska bli!

Det som gör semestern en aning utmanande i år är inte alla resor och utflykter man vill göra eller mänskorna man vill träffa utan den här semestern kämpar jag med pusslet "tid med barnens pappa". Med andra ord ska de vissa kvällar och helgdagar befinna sig på en särskild plats. Det här gör att man onekligen måste planera mer än tänkt, vare sig man vill det eller inte. Och när allt väl kommer till kritan behöver jag sova mer än någonsin. Så vill ni träffa oss kan ni börja boka in oss från augusti. I juli ska vi vila. Som till saken hör ska jag också ta en lite somepaus. Ni kan följa med oss på insta, men förövrigt är jag inte tillgänglig.

MhFh