torsdag 15 juni 2017

verkligheten bakom kulissen - sammandrag av det senaste halvåret

Jag är super ivrig och väntar på hösten. Varför då kanske ni funderar när den ljuva sommaren knappt har börjat. Som ni märkt har jag varit ganska gnällig det senaste året på bloggen och jag har haft mycket att fundera på. Sådär kortfattat kan man nog säga att mitt liv har tagit en drastig vändning. Den största någonsin och det har tagit sin lilla stund att smälta "det nya jag". Från att ha planerat göra karriär, blev jag plötsligt mamma, försökte leva ett perfekt familjeliv och bygga upp eget företag. I höstas rasade min värld samman och jag stod med barn, hus, jobb, remont etc i mina händer. Jag har funderat och funderat och försökt ta mod att hopp ur ekkorhjulet. Vad vill jag prioritera, vad är jag villig att ge upp för flickornas skull och hur vill jag helt enkelt leva. Det har handlat om att finna en balans mellan mitt liv och deras och få det att gå ihop med hur man vill bo och vad man vill göra på fritiden.

Jag har också fått fundera på vem jag är. Vem är jag? Vad njuter jag av, vad tycker jag om att göra, vad är jag intresserad av? Jag har alltid vetat mina styrkor, men efter att jag blev mamma var jag med vilsen än någonsin. När jag talar med mina väninnor märker jag att de bekymrar sig över barnens utveckling och sjukdomar på en helt annan nivå än vad jag gör. Troligen därför för att när jag funderat mest på vad man ska göra som mamma så har mina väninnor en längre tid önskat sig bli mamma och hunnit skapa en bild av hurudan mamma de vill vara. Jag har tänkt "Överleva". Det här har ju också gjort att jag är ganska chill som mamma. Iaf enligt min egen åsik.

En väninna frågade mig varför jag skriver bloggen. Varför går jag inte hellre hos någon och talar än skriver ut mina tankar och visar min sårbarhet. Bloggen är min andningspaus. Jag har egentligen inget behov av att få en stor läsarkrets eller bli berömd alt skryta på mig själv. Främst tycker jag det är skönt att få skriva av sig, inse hur bra man har det och samtidigt berätta att jag är inte någon superkvinna jag heller.

Bloggar, Instagram, Twitter, Facebook, SnapChat ja alla sociala medier kan visa upp en helt annan bild än vad livet egentligen är. Alla har dåliga dagar och dåliga stunder. Vi har olika sätt att hantera dem, men jag tycker också det är viktigt att säga till när man inte orkar umgås med människor eller när man kanske inte mår så bra.Visa verkligheten.

Under våren har jag umgåtts ganska lite med mina väninnor. Jag har knappt svarat åt dem när de skickat eller ringt. Jag skrev tidigare att jag känt mig övergiven och ensam, men jag har också behövt vara ensam. Få fundera riktigt själv. Det är så lätt för andra människor att berätta hur jag ska lösa situationen eller berätta för mig att jag mår dåligt. Det vet jag redan. Och jag vet att ingen menar något illa, men ifall man inte själv kan se någon lösning känns det mest som propaganda.

Nu har jag dock börjat få ordning på paletten och jag måst säga att fast lösningen är mycket överraskande, känns det så bra. Det känns så rätt. Och när det kommer naturligt utan tårar och ångest, då går man åt rätt håll. Jag kan tyvärr inte avslöja vad jag tagit för beslut eller hur hösten kommer att se ut, men ni kommer att få höra och se. Det enda ni behöver veta nu är att ett kapitel är avslutat och ett nytt påbörjat. Förändringen kommer inte att ske över en natt, men jag känner mig redan betydligt piggare. Allt kommer att ordna sig. En solig dag. Eller varför inte regnig också.

Nu känner jag att det senaste året är färdigt behandlat och vi kan fortsätta livet. Ett lite gladare liv. Jag hoppas ni orkar fortsätta läsa.

MhFh

lördag 13 maj 2017

När man inser sig vara bra på något helt oförväntat


Jag har saknat att åka kollektivt. Det där att måsta koppla av en stund från omvärlden och bara sitta. Doing nothing. Fundera. Reflektera. Kanske läsa. Kanske skriva.

Det är vår i luften. Alla är lite piggare, man kan lämna ytterjackan hemma och de extra kilona på magen gör sig ihågkomna och påminner om att det snart är strandväder. Det är flera cyklar i trafiken. Barnen trivs extra länge i parken.

Valborg, årets bästa helg - kom och gick. Vi spenderade den i bästa möjliga sällskap och gjorde det hela till en ordentlig barnfest. En liten minisemester på ett dygn gjorde gott. Både för mig och för barnen. Tänk att så lite som 100 ballonger ( för 6,95-,) kan sprida så mycket glädje. Både för barn och vuxna. Vi betedde ju oss som fem år igen. Vad är bättre än det liksom?

När klockan slog 18 la vi på televisionen och följde med firandet från Vårdbergsparken i Åbo. "Studenter, våren är här, Lägg på er mössorna". De magiska orden då man får lägga på den underligt symboliska mössan, trots att den egentligen inte har någon betydelse alls. För mig var gymnasietiden en pest med en mängd mänskor jag inte kom överens med. Det bästa jag dock fick med mig från gymnasietiden är en av mina bästa vänner jag kan vara förevigt tacksam för. Dessutom måste jag säga att vårt gymnasie hade ett väldigt bra kursutbud och det var både enkelt och smidigt att kombinera lite dittan och dattan. Traditionerna i det gymnasiet är nog bland de bästa i landet. *harkel harkel* Där hörde ni faktiskt en komplimang om mina gamla hemstad.

Det är i år tio år sedan vi fick den vita mössan. Tio år sedan jag också lämnade min hemstad. Sedan dess har jag bott där exakt en månad. En månad jag knappt nog vistades i staden för jag var konstant på vift i grannstaden.

Jag fick inbjudan till abi-klassträff här på våren och tyvärr visste jag nog direkt att jag inte kommer  att delta. Vi hade en väldigt brokig klass. Av 70 studenter var det färre än 30 som gick på dimissionsdagen tillsammans ut och äta. Ännu färre är det som kommer att delta i klassträffen. Vad kan jag säga. Det är synd. Samtidigt var nog alla mycket medvetna under gymnasietiden om att detta skulle bli fallet. Det verkar bara vara våra läraren som lever i någonslags idealvärld där vi tydligen kom överens.

Vår årskurs var som en perfekt Hollywood-film. Ni vet den där klassen med rookies, basebollkillarna, cheerleadingtjejerna, outcastgruppen, nördarna etc. Med ett undantag. De som uppfattades som både elaka och lite snobbiga har klarat sig helt bra ifall man räknar karriästrappan som en status för framgång. Jag är egentligen inte alls förvånad. De var väldigt målmedvetna redan då trots att ingen direkt skrev något bra resultat i studentskrivningarna. För andra var målet i livet att gifta sig, skaffa barn och bygga hus. Helt ok mål det också. Det var nog inte visionerna som urskiljde vår klass från andra klasser. Det var mera sättet att respektera varandra. Vårt största problem i årskursen var nog att acceptera att alla inte hade samma mål i livet och att en annan dröm inte var sämre än ens egen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på men i vår grupp syntes det extra tydligt ifall man inte hade samma hobbyn eller tankesätt. Det var onormalt och på något sätt fel.

För många har livet blivit precis som de planerade det i gymnasiet för tio år sedan. Ifall dåtida jag skulle titta på mitt liv nu skulle jag säkert vara besviken på mig själv. Jag har inte gjort det karriärshoppet jag då tänkte mig göra, jag äger ett hus ja, men det är väl snarare bankens? Jag är varken gift eller förlovad, istället har jag hunnit skilja mig från barnens far. Jag har bearbetat tusen och femtioelva känslor påvägen och ibland har det kännats rent av bittert att livet inte tagit den vägen jag själv tänkt jag skulle ta. Idag är jag helt fine med detta. Jag har insett att ju mer jag planerar desto mer går det tvärtom. Därför har jag slutat planera.  Och slutligen. Vad har det för betydelse vad andra tycker och tänker eller hur bra karriär man gör? Är det ett småstadsfenomen att man endast ät duktigt ifall man sitter på en hög position i ett företag eller gift sig, skaffat barn och är välutbildad?

Trots att jag inte står där idag som jag någon gång planerade finns det något jag kan vara väldigt stolt över. Något oplanerat, oförberett och ganska utmanande. Det är mina barn. För nog är det ju ganska härligt att säga att jag är stolt över mina barn. De är ju världens bästa kids! Att inse att alla KAN faktiskte inte uppfostra sina barn eller ens tycka om sina barn fast de själv skaffat dem. Jag kanske inte är förman, världens bästa dotter eller gift, men jag är definitivt bra på att vara mamma.

MhFh


tisdag 25 april 2017

8 skottkärror med skit

Några helger sedan när vi var ute och leka med flickorna tog jag äntligen och städade gården.
Egentligen fanns det en a4  lång lista på viktigare saker men för tillfället känns det som om att det är vikigare att få en sak ur världen än att ligga på sängbottnet och tycka synd om mig själv.
Jag har skjutit på att kratta gården för att jag visse att det skulle bli tungt. Inte fysiskt utan psykiskt. Att kärra bort alla löv, kvistar, äpplen och minnen. Att se på kaoset som bara lämnades på hösten. Den rostiga hammaren på terassbordet, det utdragna måttbandet, läskburkarna, spikarna, plankorna, den mössätna pressun, handskarna ja allt. En dag tog han paus i remonten, men fortsatte aldrig. Ungefär så har vår gård sett ut hela vintern under snön.

Det senaste halvåret har nog varit det tyngsta i mitt liv. Jag har fått en liten livsglädje tillbaka och den uppskattningen jag inte fått de senaste fem åren. Samtidigt har jag känt mig mer övergiven än någonsin. Jag har fått hjälp av oväntade personer, men varje dag har varit en kamp mot att orka. Största tacket går nog till mina närmaste vänner och jobbkollegerna som hållit mig flytande.

Som person har jag dock vuxit mer än någonsin. Ungefär när vi stod med flickornas pappa och stred om vem som köpt vilka målarpenslar gick det ett ljus för mig. Livet handlar inte om materia, pengar eller saker. Det handlar om att umgås med personer som gör en glad, lyxa till vardagen med att kocka god mat åt varandra och spela ett bordsspelt tillsammans istället för att städa.

På tal om städa. Redan under hösten började jag skita blanka fan i att städa när det kommer gäster. Vardagen ska vara en fest och jag vill att mina gäster ser precis hur jag mår - för hemmet om något avspeglar hur en mänska har det. Efter att det största barnet flyttade ut har vi haft det ganska bas städigt och det är mer än härligt. Han kommer inte att flytta hit igen.

Det andra jag lärt mig är att lyssna. Så fort jag släppte taget om saker och började rensa hemma på allt onödigt (sparar typ endast arvegods och gåvor) har jag lärt känna mina vänner på ett helt nytt sätt. Jag börjar få en uppfattning om vad de gillar för mat, hurudana vardagsrutiner de har, hurdana minnen de skapar. Jag har också tagit mig tiden att träffa de flesta av dem, så mycket som helgerna och vardagen ger vika.

Sist, men inte minst har jag släppt prestationspressen. På jobbet har jag peppat mig själv att jag inte kan göra mer än vad jag hinner och det börjar bära frukt. På fritiden kör jag mottot "en sak om dagen". Så får jag saker och ting gjort utan att börja stressa för allt som är ogjort. För det finns en drös med saker som är ogjorda, det förnekar jag inte. 

I samband med att jag släppte prestationspressen, började jag också njuta av livet. Jag skrattar betydligt mer. Jag tar inte saker så allvarligt och jag gör beslut som passar mig. Länge har allting handlat om att man ska ha ett bra jobb, vara någonslags supermamma som hinner göra ALLT!, den duktiga arbetstagaren, fina dyra bilen, EGET hem etc. Det här att skaffa på sig en massa grejer för ju också med sig nya problem. Mina väninnor har varit speciellt duktiga på att berätta hur dum jag varit som bott på hyra och att det enda rätta är att köpa och så stort som möjligt. Nu har jag då mitt "eget" hus(läs banken) och jag tycker det begränsar mitt kringresande något otroligt. Skulle vi bott på hyra skulle jag kunna flytta närmare mina vänner, inte behöva oroa mig över allt som borde remppas färdigt på huset och ifall jag har råd att bo här. Jag var först förkrossad över att jag sabbat mina möjligheter att köpa eget igen pga ett missköp med exet, men ju mer ja tänker på saken börjar jag smälta tanken att bo på hyra igen. Det är ju en otroligt bekväm lösning sist och slutligen. Och att bo på hyra gör mig inte till en sämre mänska.

Så vad vill jag säga med det här inlägget? So what ifall världen drar mattan under benen, livet pissar en i ansiktet med en klase med motgångar eller favoritkoppen går sönder. Det finns flera på IKEA.

MhFh



onsdag 29 mars 2017

Det är bara saker

Min väninna frågade en dag varför jag inte bloggat på en stund. Många inlägg har jag börjat men helt enkelt inte skrivit färdigt. Delvis pga tidsbrist och delvis för att jag har haft mycket att bearbeta.

Situationen med barnens pappa blev ordentligt ful för ca en vecka sedan och det slutade med att vi moget nog stod och stred om tom vem som köpt vilken pensel och skarvsladd. Slutligen konstaterade jag att det bara är grejer och han redan fört varenda slant från min plånbok så det är ingen idé att bråka om det lilla som finns kvar. Det är inte värt det. Så nu är det bara att tömma huset och börja söka ett eget hem åt oss flickor.

För tillfället känns det faktiskt som om att jag bara vill slänga grejer för att göra livet lättare. Jag har alltid hållit fast vid att det som är mitt är mitt och ingen annans. Nu ser jag dock en klar förändring i mitt beteende. Man behöver inte huset fullt med femtio elva saker. Egentligen. Det finns så mycket mera i det här livet. 

MhFh

onsdag 8 februari 2017

Tinder

tudiltrelutt. You have a new Tinder-match. Varje gång den här lilla appen håller ljud blir man ju lite småvarm i kroppen och nyfiket funderar "jahaa vem är det då?". Speciellt ifall man inte varit in på dejtingssajten på en stund så är det alltid lika spännande och se vem som gillat en. 
Så ni kan tänka er besvikelsen när man öppnar Tinder och konstaterar "men vem fan är du då?" 
"- Inga minnen att jag gett dig ett hjärtat..."

Nä alltså riktigt så är det ju inte, men det händer ju sig nog att man ibland svepat åt höger utan att egentligen tänka för att ÄR jag intresserad av denna kar, dvs skulle han 1) kunna vara en plastpappa åt mina barn alt. 2) känner jag mig attraherad till denna man?. Här kanske jag borde inflika att jag dejtar en kille och därför inte aktivt söker någon match på tinder, det handlar mera om oskyldigt tidsfördriv en gång i månaden och därför är det faktiskt väldigt realistiskt att man helt enkelt glömmer bort vem man sett och gillat. Mao Boost. How many matches can I get.. 

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg handlar tinder väldigt mycket  om att hitta någon att snurra runt i lakanen med. Väldigt få män söker något seriöst och om de söker något mera verkar de flesta vara inställda på att allting ska gå väääääldigt långsamt. Man ska lära känna varandra, inte stressa, ses kanske en gång per två månader. Lets say. Känner mig som huvudpersonen i The Ugly Truth. Jag är här och nu och jag vill känna blixtkärlek, dedikera mig till förhållandet och gifta mig. Jag har en gräsligt lång bucketlist och söker min drömman. Stundvis skulle jag vilja skriva värsta romanen om mig själv och avslöja allt så att mannen kan med en snabb genomtitt fundera kan jag leva med detta eller inte och sedan satsa fullt ifall jag verkar intressant. Efter 28 år med mig själv känner jag ju till mina styrkor och svagheter. Jag har inget krav på att flytta ihop nästa vecka, men jag vill känna att mannen lägger ner MINST lika mycket tid och energi på att lära känna mig, se mig och vara en del av mitt liv. Jag är inte desperat, eller ja kanske lite, men jag har noll intresse av att bara flyta runt, flytta fram träffar och tala lite då och då. Mitt tidigare förhållande handlade väldigt mycket från hans sida om ointresse för att dela sitt liv med mig. Varför skulle jag välja en likadan man pånytt? Förtjänar inte jag att känna mig speciell och vara number one, THE one?

Talade innan jul med väninnan om det här om att varför män gifter sig med riktigt "knäppa" kvinns och jag, som varken är kräsen eller på lågenergi, står SINGEL. Hon konstaterade kort och gott att skulle jag nöja mig med den standarden skulle jag säkert vara gift. För sex år sedan skulle det här säkert stämma in. Då var jag varken intresserad av barn eller äktenskap, men med Radiokillen T började jag tro på  att jag sådär på riktigt hittat min livs kärlek och att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Att det var menat. Därför slog det ganska hårt också när han slutligen gav upp och lämnade förhållandet. När jag insåg att levde i en annorlunda verklighet än vad alla andra gjorde. Nu när jag försökt repa mig är ju törsten ännu större efter min livs kärlek. Kan andra få den borde väl jag också vara värd den. Det handlar inte heller om att försöka fixa mig själv eller att inte behöva vara ensam utan helt enkelt om att jag vill delvis dela mitt liv med någon. Kramas, berätta om hur min dag har varit, fråga honom en massa dumma frågor, laga god mat åt honom, strida om vad vi ska se på på tv... Hur vet man att man är redo för ett nytt förhållande då? Min bedömning är att kan man vara helt avslappnat i vardagen och bekväm med sitt liv, då är man redo för nya utmaningar. Jag kan dock inte riktigt lägga fingret på att är det jag som för desperat söker efter HONOM och därför skrämmer bort alla män eller söker jag efter något som är väldigt sällsynt. Tidigare har jag inte varit så kräsen och dejtat en bunt killar, men nu har jag ändrat min taktik och nöjer mig inte längre med vad som helst. Tiden får visa ifall jag skjutit mig själv i benet eller ifall det bär frukt till slut och jag finner mannen som är lika tokig och fartfylld som jag. Den som kan sätta 110 % på förhållandet och inte lever i rädsla att det kanske skiter på sig. Så vet ni någon ljuvlig, minst 180 cm lång, dedikerad, barnkär, händig, icke sockerberoende stilig man i åldern 26-34 så Here I am. Jag har bröllopsskorna och solisten färdig, nu behövs bara brudgummen.

MhFh 

torsdag 26 januari 2017

The world of sex

K-18 | Sex. Det där snuskiga samtalsämnet vi inte talar om, men som alla kommer i kontakt med. Andra mer än andra. Just det ska vi snacka om idag. Känsliga läsare kan sluta läsa nu. Även alla minderåriga kan byta sida.

Jag tycker det är ytterst fascinerande hur den här världen styrs av sex. Alla vet om det, men ingen talar om det. Nu talar jag inte bara om arbete och ekonomi utan även om människorelationer. Av våra egna behov och av enbart lust kan man både göra gott och samtidigt så mycket illa. Nu kanske ni kan fundera hur jag spårat iväg på detta tema.

Att vara singel som 28 åring är något helt annat till att vara singel som 20. Utbudet är både bredare och mångsidigare. På gott och ont. Som tjuggeåring tänker man inte så mycket utan främst bara knullar runt och tillfredställer sina behov. (Tolka inte det här nu som att jag legat med halva stan, utan sådär generellt sätt). Nu har jag kommit till en ålder då även de tio år äldre "trötta på sina fruar" två barnspapporna vaknat till liv. För att inte tala om underleverantörer på jobbet, gamla studiekompisar och väninnors ex-pojkvänner. Jag är inne i en helt ny värld där jag plötsligt måste tänka och fundera efter "är det här smart?". "Kan jag eller någon annan direkt eller indirekt bli sårad av situationen?".

Att tänka rationellt har aldrig varit min grej och jag är känd för att köra över folk som ett ånglok. De som får kliva med på färden tar jag väl hand om istället. Den här situationen är både okänd och främmande. Moralen är ytterst högkänslig och varje speldrag ska vara motiverat och uttänkt. Var går gränsen mellan rätt och fel, när är jag självisk och när omtänksam. Jag vill ju tänka att svart vitt, men är det faktiskt min uppgift att fungera som polis för hur andra gör i olika situationer?

Så hur är det att vara singel i dagens läge? Jag är klart övertygad om att man som singel har i snitt betydligt mera sex än de som lever i parrelationer. Skulle kroppen klara av det skulle man säkert kunna göra miljonbisnes på sex och leva loppan efter att man fyllt 35 när dollarn är inbesparad. Största målgruppen är upptagna män och näst största killar som inte vill stadga sig än. Det är bara att öppna tinder and you know what I mean.

Sådär kärleksmässigt då? Kukkuuuu? Kärlek..kärlek.. kärlek.. WHERE THE F*CK AAARE YOOOUU? Man kan nog påstå att mr the right one lyser med sin frånvaro hos alla singlar jag känner för tillfället. Det är nog inte riktigt vår ännu. Inget vill riktigt ta fart. Allt i sinom tid antar jag.

Ibland tror jag att ensamstående automatiskt installerar sig på att söka sex istället för en livspartner helt enkelt för att det kräver så otroligt mycket mindre energi. Är man lite sugen är det bara att söka en likasinnade (skicka några mess/tinder/ställa sig vid bardisken) och det funkar för det mesta en gång, två eller flera. För att hitta en livskumpan förbränner man både hjärnceller och tid samt måste göra uppoffringar. Såååå jobbigt. Sen måste man ännu ta i beaktande faktorer som har man något gemensamt, har man roligt, funkar kemin, kan man bo tillsammans, har man samma drömmar och allt det där.

Och det där att hitta en likasinnad är definitiv en utmaning i sig. Killarna verkar vara installerade på att ifall de går på gymmet, fotar sig på gymmet, tycker om djur, älskar god mat&vin, tycker om att resa och bär solglasögon på alla fotografier, ja då faller kvinnorna som kägglor. Jag skall berätta en ful sanning. Min perfekt hollywoodfilms drömman har varken sixpack eller djur. Men skit i det ni. Helt klart finns inte min drömman iom att han inte dykt upp fast ja svängt på en hel del stenar sedan jag var 16.

Iofs är jag inte helt övertygad om jag ens vill bli seriös med någon ifall det innebär att han om sju år tröttnar på mig eller jag på honom och vi vill testa på något nytt. Ifall vi nu ska följa den rådande trenden. Man kan ju bara vara endera parten. Den som sårar eller den som blir sårad. 

MhFh

onsdag 11 januari 2017

Jag kan aldrig vara både mamma och pappa


Igår var dagen jag fruktat för. Dagen då jag bar ut ena barnet från deras pappas lägenhet och hon gallskrek efter honom. "Papppaaaaaaa!..."

Sedan vi gick skillt med Radiokillen T har flickorna tagit det hela ganska ok. Lite något smått har den äldre sagt ibland att nu vill hon inte vara med mamma eller nu vill hon inte fara till pappa, men sådär överlag har vi kommit ganska lindrigt undan. Vi försöker med Radiokillen T komma så bra överens som möjligt för deras skull. Jämka och vara flexibla och inte kapa av kontakten till övriga familjemedlemmar. Alltid är det inte lätt och speciellt när man har olika syn på saker och ting får man ibland bita ihop och lägga undan sina egna åsikter för barnens skull.


Igår var det meningen att han skulle hämta hem flickorna efter kvällen tillsammans, men iom att jag var inne i stan bestämde vi att jag plockar upp dem. När jag kom på plats var de båda trötta och den äldre informerade ganska hastigt att hon inte vill se pappa nästa dag. Den yngre igen var världens pappas flicka och efter att på alla de sätt försöka förklara att vi måste gå hem och sova för att pappa inte kan föra dem tidigt till dagis, så fick jag ta henne i famnen och bära ut henne. 

Hon var ledsen och förstod inte varför hon inte fick vara med sin pappa. Jag kände mig som fångvaktaren som efter besökstid förde bort familjen från pappan som oskyldigt sitter bakom galler. 

Hon gallskrek när vi svängde ner från uppfarten och jag började känna mig otillräcklig. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag kände mig vilsen. Det är hjärtskärande att bära ut ett gråtande barn som så gärna vill vara med sina föräldrar. Vad ska man säga? Hur ska man trösta barnet när man själv är bitter och övergiven? "Det var din pappa som valde att lämna mamma så att vi inte kan bo under samma tak", "Det är DIN pappa som valt att bo här och jobba längre ifrån så att han inte kan ha er övernatt", "Mamma gör sitt bästa med att keep this shit together!". Nä, riktigt allt kan man ju inte säga åt barnen, fast man så gärna skulle vilja. Helst ska man inte visa några bittra eller ledsna miner heller. Jag känner ju mig så oskyldig. Varför ska jag tampas med den här skiten när det inte är jag som förorsakat situationen? Det var hans beslut som vi andra får leva med. 

Jag har insett att jag och Radiokillen T aldrig kommer att leva under samma tak igen. Jag har också förstått att vi är mycket olika som personer och lever skilda liv. Det tar inte ändå bort smärtan att vår lilla familj, som ändå fungerade helt ok, gick i kras och att istället för att själva må dåligt nu har två döttrar som är förvirrade. Det tar ont att se dem gråta när de slår sig, men mitt hjärta brister och känslorna flyter på ytan när jag ser hur mycket de vill vara med båda sina föräldrar och vi inte kan ge det åt dem. De är små barn. De ska inte behöva välja. Jag trodde jag var förberedd för dylika stunder, men så fel jag hade. Det var 1000 gånger värre än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Mina älskade små flickor <3

MhFh