Vem tröstar pappa? del 1

Måndag 13.05.2013 kl 23.55. Vi har hunnit sova en timme och jag vaknar av ett plötsligt pissbrott. Jag hinner bara hoppa upp från sängen och det säger SPLASH! Jag rusar iväg till toaletten och gubben springer förskräckt efter. Vad händer? frågar han.

"Älskling. Jag tror vattnet gick."

Det bara rinner om mig och jag sitter en stund på toalettstolen för att hålla mig lugn. Vad händer nu liksom? Ska jag FÖDA? NU? Snart? På BF? Hjälp! Radiokillen har slängt på sig kläder, redo att åka, och kommer tillbaka för att se hur jag mår. Efter ett samtal till BB lägger vi oss igen och väntar på gryningen då vi ska åka in på kontroll. 

Det blir en lång väntan. Tisdag morgon inledes med kurvor, prover, nervositet. Blandade tankar. Ännu på kvällen har inget skett naturlig och vi bestämmer att oss att vänta på onsdagen, då jag blivit lovad att sättas igång. Radiokillen T har spenderat dagen på en recliner, på vilken han även sover natten. Snacka om världens snällaste som orkade hålla humöret uppe och hålla mig sällskap <3 ..

Onsdag morgon. Ännu samma läge. Förlossningssalarna stänger för tre dagar klockan tre och läkaren väljer att skicka mig till ett annat BB. Vid de här läget är jag utmattad, hungrig, förvirrad och rädd. Tårarna forslar ner för kinderna hela den skumpiga ambulansfärden. Jag skulle göra allt för att nu få kramas om av T, som kör efter ambulansen. 

Väl framme placeras jag i ett vilorum och vid det här skedet är sammandragningarna redan häftiga. Iaf känns dom så i min sköra kropp, som kastat upp all näring och använt slut all vätska.  

Kl. 14, ett och halvt dygn efter att vattnet gått, skickas jag till förlossningssalen. Äntligen börjar det hända något!

To be continued ...

MhFh

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att koka ris

Framåt, framåt, framåt, framåt...

Silverskedens betydelse