Det svåraste som skild

När jag blev gravid med min förstfödda försökte jag tänka igenom alla tänkbara situationer jag kunde sättas i. Jag funderade på hur jag skulle klara mig ensam med barn, jag funderade på hurudant vårt parförhållande med hennes pappa kunde bli, jag funderade på hur mitt liv skulle förändras när vi skulle från två plötsligt bli tre. Jag frågade mig själv flera gånger vad som var det värsta som kunde hända mig, förutom att mista barnet, och jag kom alltid fram till samma sak. Att se honom med en annan kvinna. 

Jag kunde inte föreställa mig den smärta jag skulle måsta gå igenom ifall han en dag skulle bestämma sig för att vi inte längre skulle vara en familj. Såhär tänkte jag ännu för ett år sedan. Den dagen han lämnade vår lilla familj.

Idag vet jag bättre. Det tog mig inte länge att inse att vi inte var en match made in heaven, det var chocken och sämsta tidpunkten på året som fick mitt liv att stanna. Idag vet jag också att det svåraste med att vara skild är inte att se den andra med en ny kärlek. Det är inte heller att vara ensam till största delen med flickorna. Det är att skapa en normal vardag där föräldrarna är jämlika trots utmaningar med tidtabeller.

De sover i regel alla vardagsnätter hos mig pga att hans arbete inleds så tidigt på morgonen. Det gör att de är ganska mycket av veckan hos mig. Vi har blivit ett relativt sammansvetsat team och ibland känns det som att de inte far till sin pappa. Jag snarare lånar ut dem lite gran så att jag själv ska få vila. Jag försöker lyfta fram att de har flera familjer och många släktingar, men onekligen känns de ändå som mina. Endast mina. För att det är jag som tar alla stora beslut och de är 6 morgnar i veckan med mig. Alla andra är hjälpande händer. Inkl. deras far och min pojkvän. I något skede måst jag ändå släppa greppet och dela på ansvaret för deras pappa kommer alltid att vara deras pappa och vill jag få ihop en nyfamilj måste jag lita på att andra sköter vardagen minst lika bra som jag. Det handlar ändå inte om att jag är självisk. Det är snarare en drift att inte vilja vara till besvär. De är mina barn och jag är skyldig att ta hand om dem. Livet är ändå inte så svartvitt. Det finns många som gärna umgås med mina döttrar och jag måste bara lita på att de inte tar hand om dem för att låta mig vila eller vilja hjälpa till. De gör det för att de vill spendera tid med de ljuvligaste barnen i denna stad. Allting handlar inte om mig fast jag kan vara en knytpunkt i relationen.

MhFh

Evigt tacksam för all hjälp jag får med kidsen <3